Sofia skriver om sitt eget liv som zebraflicka, alltså randig av självskadeärr - på armarna men också på andra ställen på kroppen. Hon har anorexia, och gör våld på sig själv på flera olika sätt. Läsaren förstår något om hur stark ångesten måste vara när någon självmant fyller munnen med frätande toamedel och tungan blir en kladdig gegga. Efter en överdos av tabletter, i ett av många självmordsförsök, kollapsar levern. Kanske ska hon dö nu då, äntligen? Det var ju det hon ville. Men då vaknar paradoxalt istället kampen att leva. För hon tänkte aldrig försvinna helt, utan bara lite, bara så att någon kom för att hämta henne, med den sköna ambulansen. Då skulle hon vara räddad igen, tillbaka till livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar